Termen psykisk ohälsa är laddad för många. Det associeras alltför ofta med svåra psykiska problem och kan ibland väcka känslor av rädsla och avståndstagande. Psykisk ohälsa är ett mycket brett begrepp. Det innefattar en rad psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar, men också väldigt utbredda symtom som vi alla känner igen och kan relatera till; stress och stressrelaterade åkommor. Psykisk ohälsa kan alltså vara relativt snabbt övergående, som till exempel sömnsvårigheter på grund av stress på jobbet, problem hemma, eller båda delarna. Psykisk ohälsa kan vara också vara av mer bestående karaktär, vilket kräver mer arbete och omsorg. Gemensamt för alla former av psykisk ohälsa är att det är viktigt att våga prata om. Det är först när vi faktiskt vågar lyfta känsliga ämnen som vi också börja göra något åt dem. Om symtomen inte är av akut karaktär blir det något många av oss gärna skjuter framför oss , det är lätt att tänka ”det tar jag tag i när jag har lite mindre att göra”. Den dagen vi faktiskt har lite mindre att göra blir det ofta så att vi hellre väljer att lägga tiden på något som kräver lite mindre av oss, något som känns enklare just då.

Här har jag valt att fokusera på en mer vardaglig form av psykisk ohälsa, den som drabbar oss alla någon gång i livet. En sådan form av psykisk ohälsa uppkommer ofta i samband med stress, och blir tydlig när stressen redan har gått för långt. Tvärtemot vad man skulle kunna tro så är stress i sig självt faktiskt relativt värdeneutralt, det är vad vi gör med den – hur vi uppfattar och hanterar den – som blir avgörande för hur vi mår. Att gå igenom stressiga perioder hör livet till. Det kan handla om prestationsångest på jobbet, stress i privatlivet – att få ihop vardagen, problem i relationen eller en separation. Det är just när kombinationen privatliv-yrkesliv krånglar som det brukar bli svårt att hantera. Då kan ångest inför situationen uppstå. När vi hamnar i sådana lägen i livet – det gör vi alla under någon period – är det oerhört viktigt att prata med någon om det. Om vi i en sådan situation känner skam, eller väljer att skjuta upp det riskerar vi att utveckla fysiska symtom, som utbrändhet eller utmattning. Vissa väljer att dämpa sina känslor med alkohol, droger eller läkemedel. Dessa substanser kan utgöra en risk att hamna i missbruk, som på sikt alltid förstör relationer, kostar pengar och stjäl din tid. Att våga prata om upplevd stress är att vidta åtgärder innan stressen breder ut sig och gör att vi får svårigheter att klara av vardagen. När fysiska symtom börjar uppträda, sömnsvårigheter, när aktiviteter som tidigare setts som roliga inte känns roliga längre… Att prata med någon och våga vara förtrolig, att inte känna sig tvungen att säga eller känna på ett visst sätt, är ett sätt att definiera sina svårigheter för sig själv. Det gör det också  lättare att sedan beskriva dem inför andra, och då är man en bra bit på väg. Det kan vara lättare sagt än gjort att våga prata om sin psykiska ohälsa, men jag hoppas att fler vågar göra det. Ju fler som vågar, desto mer naturligt blir det och det är då vi tar stora steg framåt i att må bättre.